Äger du makten över ditt barns integritet?

Hur många gånger har du inte hört, eller själv sagt ”Gud vilken ful bild du har lagt upp på mig på Instagram, ta bort den!”. Jag har själv tagit de orden i min mun otaliga gånger. Men jag har också blivit ombedd att göra samma sak så många gånger att jag inte ens kan räkna dem. När en sådan situation uppstår är det självklart för mig att ta bort en bild om jag blir ombedd att göra det, och vice versa. Varför är det så? Jo, för att alla individer har en egen vilja och därmed äger de också rätten att bestämma vad som som publiceras på dem på nätet.

Något som inte är lika självklart är hur människor i allmänhet exponerar sina barn i sociala medier. Barn är inte medvetna om och införstådda med vilka bilder vi lägger ut på dem. Därför bör vi ha en frågeställning i åtanke varje gång vi publicerar en bild på ett barn – hade vi godkänt om en vän hade lagt ut en liknande bild på oss? Om svaret på den frågan är ”nej”, då kanske vi inte heller ska lägga upp bilden på barnet. Det är dags att vi vuxna vaknar upp och inser att vi faktiskt inte bestämmer över våra barns integritet. Om de inte är tillräckligt gamla för att bedöma om du som förälder får publicera en pinsam bild eller inte, då får du och vi helt enkelt ta och lära oss att de bilderna inte överhuvudtaget ska publiceras!

I dagens mediesamhälle finns en rådande norm där vuxna människor exponerar barn till höger och vänster. Jag är övertygad om att detta leder till många konsekvenser, i såväl vår samtid som i vår framtid. Än kan vi inte riktigt kan förstå hur dessa konsekvenser kan te sig, då de stora bilddelnings-plattformarna Instagram och Facebook endast har funnits i sju respektive tio år. Detta innebär att de barn som blivit exponerade i dessa sociala medier fortfarande är småbarn, eller barn som nått den ålder där de först nu kan förstå innebörden av de bilder som publicerats på dem. Därför är det först nu som vi kommer kunna förstå vilket resultat denna typ av exponering kan medföra.

Det var däremot inte längesedan som jag läste en artikel i Daily mail (Julian Robinson, 2016) om en 18-årig kvinna från Österrike som stämde sina föräldrar för att de publicerat över 500 bilder på henne. Kvinnan menade att de publiceringar som gjorts av henne har lett till en känsla av att inte bli tagen på allvar av sina föräldrar, vilket har medfört att hennes liv nu känns som en misär då bilderna som lades ut bland annat föreställde pott-träningar och blöjbyten. Kvinnan menar att varje steg i hennes liv har blivit fotograferat för att sedan publiceras. Ur detta hävdar jag att det går att identifiera två väldigt omfattande problem. Det första, och det största ligger givetvis i hur den unga kvinnan känner sig. Hennes föräldrar har alltså tagit sig friheten att fotografera henne i bland annat intima ögonblick. När hon nu är gammal nog för att förstå vad dessa bilder innebär så känner hon sig så pass kränkt att hon valt att stämma sina egna föräldrar. Jag är inte medveten om hennes familjeförhållanden, och vad de har för relation. Men om man ställer sina egna föräldrar inför rätta bör man ändå känna sig djupt kränkt. Det andra stora problemet jag ser i denna situation, som kan komma att bli vanlig i och med den rådande norm som innefattar exponering av barn, är att det blir ett rättsärende av saken. Det är inget vi i Sverige är vana vid, och det är inte något som det svenska rättssystemet är bekant med. Det finns inga tydliga regler som säger vad man får och inte får publicera på barn i sociala medier. Det kan komma att bli ett stort samhälleligt problem om barn känner sig kränkta och ska anmäla sina föräldrar kors och tvärs, vilket jag i och för sig kan förstå att de gör.

Nu är det säkert en del som tycker att jag är hård mot vuxna och att jag drar förhastade slutsatser där jag tror att föräldrar struntar i barns integritet. Det tror jag inte. Jag förstår att exponeringen av barn är kopplad till stolthet, och att man vill visa upp de bästa stunderna i ett barns liv för alla vänner och bekanta. Jag kan köpa det. Men ibland måste vi faktiskt stanna upp och tänka på vilken värld vi lever i. Tyvärr har alla som tittar på bilderna inte goda intentioner. Även fast de har det så är det återigen inte upp till oss vuxna att bestämma vad vi ska lägga ut på våra barn. Jag tycker att det finns en enkel tumregel som människor i allmänhet borde följa,  vilken jag nämnde tidigare men den tåls att nämnas igen. Nästa gång du tar en bild på ditt barn, eller någon annans barn för den delen, försök att vända på situationen – skulle du själv vilja bli fotograferad när du sitter på toaletten? Förmodligen inte. Skulle du vilja att någon lägger upp en bild på din ”gulliga” rumpa? Förmodligen inte det heller. Valet är då enkelt, du lägger inte ut bilden, så är det bara.

Artikel 16 i barnkonventionen säger ”Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende” (barnombudsmannen.se). Detta kan tyckas vara en något luddig regel, då den förmodligen främst är menad att fungera i fysiska situationer. Men det går precis lika bra att applicera på barns rättigheter online. ”Inget barn får utsättas för […] olagliga angrepp på sin heder och sitt samvete. I det fysiska livet blir detta mer självklart. Om en förälder exempelvis skulle ta med sig sitt nakna barn till affären skulle man enkelt kunna avgöra att det vore att bryta mot barnkonventionen. Men att lägga ut en bild på en naken rumpa på sociala medier verkar helt okej. Hur kan det vara okej? Med en liten stund av moraliskt tänkande kommer nog en del faktiskt inse att handlingar som dessa är helt uppåt väggarna.

Ett litet barn har inte koll på vad sociala medier är, och än mindre koll har ett litet barn på hur hen blir exponerad av vuxna i sociala medier. Det är här allting blir så oerhört snedvridet eftersom ett barn inte kan tala om att dennes heder påverkas. Barnet är ju så pass litet att den inte ens vet vad heder innebär. Jag läste nyligen ett gammalt blogginlägg av Cissi Wallin (2015) där hon ifrågasätter huruvida vi exponerar våra barn för mycket eller inte. Wallin menar att hon inte lägger ut några nakenbilder på sitt barn. Dock fördömer hon inte heller föräldrar som faktiskt gör det då hon menar att nakenhet borde avdramatiseras. Jovisst, Wallin har väl rätt i att nakenhet borde avdramatiseras. Men inte på barn, och särskilt inte när de själva inte är medvetna om att de bidrar till en avdramatisering. Det här är en så oerhört naiv inställning som gör mig så upprörd. Cissi Wallin är en känd medieprofil, och hon om någon borde veta hur nätet fungerar. Det fullständigt kryllar av människor som ser barn som sexuella objekt. Dock har jag ingen  statistik angående hur många nätpedofiler vi har i Sverige. Men det behöver ju inte ens röra sig om personer endast i Sverige som har fel intentioner när de ser en bild på ens barn. Eftersom att Facebook är en global plattform med rättigheter till allt det material vi lägger upp, innebär det i princip att alla sexualförbrytare i hela världen kan få tillgång till de oskyldiga bilderna på barnet… med den gulliga lilla rumpan.

I ett blogginlägg diskuterar Eva Gunnarsson (2016) huruvida barn bör godkänna bilder innan de publiceras på sociala medier. Vidare citerar Gunnarsson Malin Wollin som menar att rädslan för att lägga ut bilder är överdriven och kan leda till att föräldrar blir överbeskyddande. Vidare hävdar Wollin också att man själv bäst avgör hur man vill visa upp sina barn. Å ena sidan tycker jag att tanken är god då barn i ett tidigt stadie behöver förstå vad Internet och sociala medier är eftersom att det kommer att utgöra en oerhört stor del av deras vardag och liv. Men å andra sidan håller jag absolut inte med om att man själv avgör hur man visar upp sina barn. Om du är förälder till ett barn, så betyder det inte att du äger rätten över ditt barns integritet. Att säga att du själv bäst avgör hur du vill visa upp ditt barn bidrar till ett paradoxalt ställningstagande. Anledningen till detta är att du själv, exempelvis om du har en dotter, senare i hennes liv kommer att förklara för henne att hon äger rätten till sin egen kropp och att hon själv bestämmer vem som ska få röra den och så vidare. Men om du däremot har lagt upp en massa bilder på ditt barn med naken rumpa och sittandes på pottan så har du ett stort problem. Ditt barn kommer att fråga sig vem som egentligen äger henne och hennes kropp – du eller hon själv?

 

Källor:

http://mama.nu/artiklar/postar-du-bilder-pa-barnen-utan-att-fraga-du-ar-inte-ensam/

http://blogg.mama.nu/cissiwallin/2015/05/13/exponerar-vi-vara-barn-for-mycket-pa-natet/

https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/barnkonventionen/konventionstexten/

http://www.dailymail.co.uk/news/article-3788817/Daughter-18-sues-parents-posting-embarrassing-photographs-child-Facebook.html

Annonser

Kära mammor – vad hände med systerskapet?

Systerskapet – ett ord, ett uttryck, någonting som jag ofta hör i olika sammanhang. Men vad står det egentligen för? Enligt en blogg som kallas för just ”Systerskapet” är det en grupp där man diskuterar kvinnors roll och där man strävar efter ett jämnställt samhälle”. Enligt Wikipedia är ”systerskapet ett personligt eller politiskt förhållande (mellan kvinnor) som bygger på känslor av gemenskap, vanligen mellan personer som inte är biologiska systrar”. Enligt det som går att utläsa av dessa beskrivningar är systerskapet något som stärker sammanhållningen kvinnor emellan och gör dem starkare. Jag ser ofta detta i praktiken, kvinnor som i olika sammanhang går ihop och bildar en gemenskap där man håller varandra om ryggen och stöttar varandra. Däremot finns det ett särskilt klientel där jag tycker mig se att detta systerskap inte är lika framträdande. Detta klientel består av mammor på sociala medier. Väldigt ofta ser jag kvinnor, både mammor och icke-mammor som kritiserar andra kvinnor som har barn. Kvinnorna är aldrig rädda för att uttrycka vad de tycker och tänker om hur andra kvinnor hanterar sitt föräldraskap.

Självklart är vi människor ett släkte med väldigt mycket åsikter, sådana har vi alltid haft och kommer förmodligen också alltid att ha. Däremot har åsikterna kommit att bli mer framträdande i och med sociala medier, och människor med starka ståndpunkter kan nu sitta bakom en skärm och skriva elaka kommentarer utan någon som helst skam i kroppen. Självklart handlar detta om att man aldrig behöver uttrycka sina elakheter ansikte mot ansikte, utan skärmen fungerar som en sorts sköld. Det är faktiskt dags för oss kvinnor att börja fatta att det är viktigt att vi ställer upp för varandra. Vi lever i ett patriarkalt samhälle där vi ges andra förutsättningar än män. Det sista vi behöver är att gå emot varandra. Och framförallt, sluta klaga på mammor! Jag har inga barn själv, men jag antar att mammarollen är fylld av prestationskrav redan som den är. Det ligger redan en sådan prestationsångest i försöka för att nå upp till alla de krav som förväntas av mammor, och därför finns det ingen som helst anledning för oss andra att försöka tala om vad som är rätt och fel. Det är upp till var och en av mammorna att bestämma själva, så kan vi inte en gång för alla bestämma oss för att låta bli att lägga näsan i blöt?

Det finns fler än jag som verkar tycka att klimatet bland mammor på sociala medier är hårt. Enligt en artikel i DN åsikt skriver Monica Olsson (2016) att det finns oerhört mycket åsikter på sociala medier om ensamma mammor och att en ensamstående mamma har ögonen på sig extra mycket. Samt att synpunkter som att mamman inte håller måttet är något som ofta diskuteras. Olsson hävdar också att en ensamstående pappa inte alls får samma respons, då toleransen är mycket högre gällande hur pappor beter sig. I en blogg som heter Baking Babies läser jag dock något helt annat. Mia Fernando (2015) som skriver bloggen har gjort ett inlägg som heter  ”Mammor är varandras värsta fiender… eller faktiskt inte?”. Fernando hänvisar till hashtagen endmommywars som skapats genom Similac som är en ersättningstillverkare. Hashtagen uppmanar mammor att sluta döma varandra. Däremot menar Fernando tillsammans med andra kritiker att hashtagen är ett kommersiellt knep, och att problematiken kring mammor som dömer varandra egentligen inte finns i den utsträckning som folk verkar tro. Vidare hävdar Fernando att mammor aldrig skulle kritisera andra mammor på det sättet i verkligheten som de gör på nätet och att det därmed egentligen bara är nättroll som ägnar sig åt elaka kommentarer.

Å ena sidan har Fernando rätt i att vi är mer frispråkiga med negativa kommentarer, vilket jag nämnde tidigare. Dock håller jag inte alls med om att det endast skulle vara nättroll som ägnar sig åt sådant. Jag följer hur många mammor som helst på diverse sociala medier, men framförallt på Instagram. Mestadels kända personer, bland annat Camilla Läckberg och Katrin Zytomierska. Så fort de publicerar barnrelaterade inlägg får de kommentarer angående hur de lever upp eller inte lever upp till sina mammaroller. Här snackar vi inte om kommentarer från nättroll, utan helt vanliga mammor och kvinnor som har helt öppna Instagram-profiler, varifrån de sedan skriver precis vad de tycker och tänker om hur de kända mammorna hanterar sina respektive mammaroller. Fernando skriver i slutet av sitt inlägg ”Jag har faktiskt inte en enda mammafiende. Och jag har inget personligt mammakrig att sluta fred i”.

Här blir det precis som att Fernando drar en slutsats om att ”mammakrig” inte existerar bara för att hon själv inte befinner sig i något. Jag vet inte vem Fernando är. Jag har aldrig hört talas om henne förrän jag såg detta blogginlägg och jag vet inte heller hur stor hennes blogg är. Men att döma av de nio kommentarer som hon har fått på inlägget så tror jag inte att den når särskilt många människor. Därför är den parallell hon dragit ganska irrelevant. Kanske kan det vara så att Fernando inte publicerar så värst kontroversiella åsikter och bilder relaterade till sina barn, och därför får hon inga elaka kommentarer angående hur bra hon hanterar sin mammaroll. Läckberg och Zytomierska däremot, är väldigt kontroversiella emellanåt, och de följer inte alltid den rådande norm som finns angående hur mammor ska bete sig. Därav känner antagligen mammor ett behov att trampa ner andra mammor som inte beter sig som de själva. Läckberg och Zytomierska föjer sällan normen därför får de utså extra mycket påhopp.

Jag tror att jag har kommit på vad detta beteende grundar sig i, det här med att trampa ner andra mammor genom att publicera elaka och nedvärderande kommentarer. Mammor och kvinnor som skriver dessa uppläxande kommentarer är avundsjuka och oroliga för att deras bild av hur ett moderskap ska skötas plötsligt inte är rätt, då de ser att någon annan mamma agerar annorlunda i olika situationer. Sandra Nilsson (2012) skrev i ett blogginlägg Exemplen på mammahatarnas framfart finns i de mest banala sammanhang. Det är det som gör det så tragiskt. När Ebba Von Sydow postade några oskuldsfulla bilder på hemmagjord bebismat fick hon sina fiskar varma. Mammahatarna strömmade till för att kommentera att hon jävlarimig borde umgås med sin dotter istället för att piffa med burkarna”. Här blir det så extremt tydligt att allt går ut på avundsjuka. Den som skriver en sådan här kommentar är förmodligen någon som aldrig skulle kunna tänka sig att göra egen barnmat, utan föredrar att gå och köpa den färdig på burk. Det är uppenbart att den här personen får skuldkänslor för att hon aldrig skulle göra egen barnmat, trots att det är allmänt känt att det är det bästa alternativet för att slippa onödiga konserveringsmedel och så vidare. Detta retar såklart gallfeber på den som skrivit kommentaren vilket gör att hon måste kommentera något onödigt för att lätta sitt eget dåliga samvete.

Nu kanske ni tänker att det bara är kända profiler som råkar ut för sånt här. Men det stämmer inte. Jag är med i en tjej-grupp på Facebook som har över 50.000 medlemmar i Sverige. I denna grupp diskuteras allt mellan himmel och jord – allt från lösögonfransar till barnuppfostran. I gruppen finns väldigt mycket stöttning och det som vi kallar för systerskap, alltså tjejer som står upp för varandra i såväl svåra som lite lättare tider. Men när det kommer till frågor om barnuppfostran och när tjejerna lägger ut bilder på sina barn händer det väldigt ofta att hatstormarna blåser upp. Och inte heller här snackar vi om några nättroll, utan tjejer och mammor med profiler som visar deras fullständiga namn. Kommentarerna är ofta oerhört anklagande och väldigt subjektiva, och det skapar oerhört dålig stämning. Det är heller inte ovanligt att flera andra kvinnor hakar på om någon har slängt ur sig nedlåtande och spydiga kommentarer. Vilket innebär att det helt plötsligt finns en hel massa i kommentarsfältet som tror att de sköter sitt föräldraskap bättre än den mamma som blir utsatt för påhopp. Att folk skriver sina åsikter gör mig inget om något är uppenbart fel, som när mammor lägger ut nakenbilder på sitt barn. Då tycker jag snarare att det är viktigt att diskussion uppstår för att mammorna ska tänka till lite. Men när det endast handlar om att trycka till någon för att visa att man själv är bättre än alla andra så blir allt bara fel. Då handlar det inte längre om att försöka få någon att vidga sina vyer och tänka till, utan bara om att visa sig själv bättre.

Jag funderar redan nu på hur det ska bli när jag själv förhoppningsvis får barn någon gång i framtiden. Ska jag ens våga lägga upp några oskyldiga bilder på mitt barn, eller uppdatera på sociala medier om mitt liv med mitt barn? Jag vet faktiskt inte om jag varken vill eller vågar, då jag redan nu vet att några i min bekantskapskrets är riktiga åsiktsmakare. Människor som har åsikter om vilka nappar som bör användas och som kommenterar ”din bebis borde inte ha den nappen, den är gjord av giftigt plast”. Sådana kommentarer har jag sett och det är något som jag vet att jag själv hade tagit åt mig av. Jag hade fått panik och tänkt att jag var en dålig mamma om någon hade sagt sådär till mig. Men det finns redan så många anledningar till att kvinnor känner sig dåliga, och vi behöver inte ett skäl till.

I en artikel skriver Irena Pozar (2014) att det för att en man att kalla sig feminist inte räcker att han ”gillar Gudrun Schyman och sjunger med till Who run the world (girls). Om du inte låter mig ta plats och värderar min åsikt lika högt som dina manliga vänners åsikter så beter du dig patriarkalt, hur insatt du än är […] Män måste backa, ta ett steg åt sidan och hålla käften” för att kalla sig feminister och för att vi ska nå ett jämställt samhälle. Denna åsikt kan liknas vid den jag har om att kvinnor måste backa varandra i alla lägen, så också i mammarollen. Vi kan sitta och säga att vi är feminister och att tillsammans är vi starka och så vidare. Men om vi i nästa sekund går och hackar på andra kvinnor och mammor angående hur de hanterar sin mammaroll så kommer vi aldrig uppnå jämställdhet. Och då spelar det ingen roll hur pålästa vi är. Tänk på systerskapet! Kvinnor behöver kvinnor och mammor behöver stöd. Sluta hata på varandra, tack.

 

Källor:

http://www.amelia.se/relationer/mammor-som-hatar-mammor/

http://bakingbabies.se/2015/10/29/mammor-ar-varandras-varsta-fiender-eller-faktiskt-inte/

http://nouw.com/systerskapet

http://nyheter24.se/nyheter/kolumner/763711-man-maste-backa-ta-ett-steg-at-sidan-och-halla-kaften

https://sv.wikipedia.org/wiki/Systerskap